Namibia blev officiellt tysk koloni, eller protektorat som det kallades, på Berlinkonferensen 1884, när Europas stormakter med karta och linjal delade upp Afrika.
Tysklands guvernör i Namibia vid denna tid var Heinrich Göring, far till nazisten Hermann Göring. Den tyska kolonialmakten gjorde sig snabbt impopulär, bland annat genom att införa regler kring boskapshållningen - den huvudsakliga försörjningen - som missgynnade afrikanerna och gynnade tyskarna.

Kreaturspest härjade på 1890-talet vilket tvingade många att skuldsätta sig. När låntagaren inte kunde betala på annat sätt, beslagtogs hans boskap.
Ursprungsinvånarna, framför allt folkgrupperna herero och nama, gjorde väpnat motstånd under flera år. Kulmen för striderna nåddes 1904 i Waterberg där tyska armén under ledning av den hårdföre general Lothar von Trotha anföll motståndsmännen från tre håll. Åt det fjärde låg Kalahariöknen, där tyskarna förgiftat vattnet.
Efter den slakt som följde och varade i flera dagar återstod bara omkring 15 000 av 80 000 hereroer.
Dessa är de siffror som oftast nämns. De är från en folkräkning genomförd av tyskarna år 1911. Men det finns en viss osäkerhet kring båda uppgifterna.

En del hereroer överlevde och flydde till Botswana, och antalet före Waterberg kan ha varit lägre på grund av de svåra levnadsförhållandena som uppstått på grund av svår torka, kreaturspest och den tyska koloniseringen.
Sedan en så stor del av befolkningen hade utplånats, och de överlevande som inte tillfångatogs hade flytt, fick den tyska kolonialmakten akut brist på arbetskraft för väg- och järnvägsbyggen och brytning av koppar och diamanter.
Den lyckades locka många tillbaka med löfte om fribrev till dem som återvände till uppsamlingplatser som, för att visatyskarnas "fredliga" avsikter, drevs av den evangeliska missionen.

Fångna hereoer i kedjor och bojor i det som numera är Namibia
  (ARKIV: GESELLSCHAFT FÜR BEDROHTE VÖLKER 1905)

Von Trotha som beordrade massakern för 100 år sedan använde till och med samma ord - förintelse - som naziledningen under andra världskriget. Han utfärdade nämligen ett "Vernichtungsbefehl" som gick ut på att alla, även kvinnor och barn, skulle skjutas:
"Varje herero, som påträffas på tysk mark, med eller utan vapen, med eller utan boskap, skall skjutas. Jag kommer inte att ta emot kvinnor och barn. Om de inte återvänder till sitt folk blir de skjutna."

Nu när ämnet har hamnat i fokus i Tyskland, debatteras framför allt frågan om huruvida tyska staten borde be om ursäkt för detta folkmord. Regeringens ståndpunkt, framförd av utrikesminister Joschka Fischer vid ett besök i Namibia i oktober 2003, har varit att man inte tänker framföra en "entschädigungsrelevante Entschuldigung" (skadeståndsrelevant ursäkt), troligen på grund av att en sådan skulle kunna bli mycket kostsam.

Men häromdagen (15 augusti 2004) när utvecklingsminister Heidemarie Wieczorek-Zeul besökte Namibia förvånade hon tusentals åhörare, inklusive hereroledaren Riruako som avstod från att hålla det tal han hade förberett. Hon sade nämligen angående händelserna 1904:
- Grymheterna som begicks vid den tiden skulle idag betecknas som folkmord. Vi tyskar erkänner vårt historiska och moraliska ansvar och skuld ... Jag ber med orden från "Fader Vår" om förlåtelse från våra skulder.
Ett par dagar senare påpekade dock den tyske ambassadören i Namibia, Wolfgang Massing, att det inte fanns några planer på att ens diskutera skadeståndsfrågan. Han sade även att han efter denna ursäkt förväntar sig att Hererofolket nu lägger ner den process som drivs i en domstol i New York.

I boken "Rehoboth-bastarderna och bastardiseringsproblemet hos människor" redovisade Fischer sina undersökningar. Senare skrev han i samarbete med Erwin Baur och Fritz Lenz "Översikt över mänsklig ärtflighetslära och rashygien" som utkom 1921.
Den blev ett standardverk inom rasbiologin, och lästes av Hitler medan denne satt i fängelse och skrev "Mein Kampf", där flera hänvisningar till boken förekommer.
En av Fischers elever var Hendrik Verwoerd, senare premiärminister i Sydafrika och den som genomförde apartheid fullt ut. Fischer undervisade även utvalda nazistiska läkare, bland annat Josef Mengele, ansvarig för experimenten i Auschwitz. När Hitler hade kommit till makten utnämndes Fischer till rektor på Berlins universitet.
1922 öppnades i Uppsala "Rasbiologiska institutet", världens första statliga institution på detta område, och 1924 besökte Eugen Fischer Sverige för att föreläsa och studera institutionens verksamhet.Dess tyska motsvarighet startade tre år senare, då Fischer tog initiativet till bildandet av "Kaiser Wilhelm-institutet för antropologi, mänsklig ärftlighetslära och eugenik", som för övrigt fick ekonomiskt stöd från The Rockefeller Foundation.

Foto från ett vykort från Tyska Sydvästafrika: Lastning av herero-skallar för tyska universitet och museum

Det var Fischer som planerade de omfattande tvångssteriliseringar som genomfördes i Nazityskland. De drabbade bland annat barn till de afrikanska och fransk-afrikanska soldater som ingick i de franska styrkor som ockuperade delar av Tyskland efter första världskriget.
Fischer var välkänd även bland dåtidens svenska nazister. Men han klarade sig undan påföljder efter kriget. 1945 blev han förklarad som medlöpare, inte huvudskyldig till brott, och därmed "avnazifierad".
1952 blev han hedersordförande i det nybildade Tyska Antropologiska Samfundet.

Fotnot 1:
Begreppet "eugenik" (= rashygien), ett modeord från 1920-talet och framåt i både Europa och USA, har inget att göra med Eugen Fischers förnamn. Istället myntades det av Darwins kusin Francis Galton, som studerade folkslagen just i Sydvästafrika i mitten av 1800-talet. Dennes svenske medhjälpare, Charles John Andersson från Vänersborg, var för övrigt den förste stationäre handelsmannen i Namibia, långt innan tyskarna etablerade sig där.
Fotnot 2:
Redan 1840 hade Anders Retzius gjort skallmätningar i Sverige och sonen Gustav Retzius mätte senare skallen på 45.000 soldater för att bevisa den svenska "rasens" överlägsenhet.

(Illustrerad med karta)