BACK
Intervju med B B King,
Göteborgs Konserthus, april 1989
– Läget för bluesen idag är bättre än
någonsin. It’s at an all time high. Hoppas den utvecklingen
fortsätter.
Det
är en vänlig, avslappnad B B King som möter oss efter konserten. Han har just
ätit sin middag, vilket han senare tillstår är hans enda last: att äta lite för
mycket. På nära håll ser han betydligt yngre, och även mindre, ut än på scenen.
Och han visar sig vara en mycket trevlig och lättillgänglig person.
– Jag hoppas
att bluesen på 90-talet kommer att få en större bredd. Jag hoppas att man en
dag kan sätta på radion och slippa vänta till efter midnatt för att få höra en
bluesplatta. En del radiostationer gör det, men jag hoppas det blir fler.
–
Folk
börjar erkänna bluesen mer än förr. Det gör mej mycket glad, för vi har arbetat
mycket hårt på att få ut den till så många som möjligt, unga såväl som äldre.
B
B har ju nått en större publik genom att göra filmmusik, t ex ”Into The Night”
till filmen som på svenska heter ”Trassel i natten”, och nu senaste genom
samarbetet med U2 i låten ”When Love Came To Town”, som med tillhörande
musikvideo har spelats mycket på kabel-TV i hela världen. Hans kommentar till
detta samarbete:
–
Fabulous!
Det är fantastiskt! Det öppnade en massa dörrar. Det gav mej möjlighet att
spela för en yngre publik än någonsin. Även ”Into The Night” hade en liknande
effekt. Artister som Robert Cray, Stevie Ray Vaughn, Jeff Healey och Joe Louis
Walker har hjälpt till att föra ut bluesen till en bredare och yngre publik. En
del av oss har jobbat längre utan någon större framgång, men de senaste åren
har allt förbättrats.
På
frågan om hur publiken i t ex Europa skiljer sej från den amerikanska, svarar
han:
–
Det
är samma publik överallt. Vad som är populärt här går hem även i t ex
Australien och Sydamerika. Sen varierar det förstås från stad till stad. Och i
USA t ex beror det på , vilken klubb jag spelar på. På Apollo Theater i New
York är publiken till 80 % svart, medan den på Ritz i samma stad består till 80
% av vita. Men folk är i grunden lika överallt – ”they
like to get into the music and have a good time”.
–
Jag
har också försökt visa att det inte måste vara en massa “fula ord” i texterna.
Jag har gått in för att ”rensa upp” i texterna, för det tycks mej som om vi på
något sätt förlorat lite av den respekt man hade för oss förr. Till exempel –
jag är inte gift nu, men om jag var det och tog min fru eller mina barn med mej
på en konsert, och sångaren använde ord som generade mej, skulle jag verkligen
inte uppskatta det.
B
B Kings första skiva kom ut 1948. Under denna drygt 40-åriga karriär har han
haft 16 (sexton!) sjukdagar. Och han verkar mycket nöjd. Med livet, med sig
själv och med sin framgång.
– Man måste ha en plan, och en manager.
Hans
heter Sid Seidenberg, och de båda är väl sammansvetsade efter många års
samarbete.
– Man måste vara tillgänglig, för publiken,
massmedia och över huvud taget för att göra konserter. Detta är fas 5 av min
världsturné. Fas 6 innefattar Orienten.
När
han blir tillfrågad vilka länder i Orienten som ingår, och Iran nämns, säger
han genast att han inte vill prata om politik, men att Iran inte ingår, däremot
Japan.
Han
håller hårt på att musik inte s ka knytas varken till politik eller religion.
– Jag vill
vara musiker och inte försöka vara politiker. Det tycks mej som om många
artister plötsligt blir väldigt religiösa, när de har blivit populära, och så
vill de att alla andra också ska bli så väldigt religiösa, bara för att de
själva har förändrats. Jag tycker inte det är rätt! Jag tycker inte alls det är
rätt! Om jag någonsin kom till en punkt där jag blev så religiös, skulle jag
sluta som bluessångare.
Samma
resonemang för han om politik, vilket han som så många andra amerikaner tycks
definiera som vilken presidentkandidat eller kongressledamot man ska rösta på.
När
det gäller den nya LP:n ”King Of The Blues 19889”, den första på fyra år, är han
redan från början något defensiv. Han har tydligen mött en del skepsis på grund
av det moderna soundet med mycket syntar och elektroniska, förprogrammerade
trummor.
– Varje LP
är annorlunda. Jag har använt allt som finns tillgängligt, när jag spelade in
den nya LP:n, liksom jag gjorde på de äldre plattorna. Jag var nog en av de
första som använde blåssektion i ett bluesband, och jag har använt stråkar
ibland. Jag tycker man ska använda vad man vill. Varför skulle
jag hållas tillbaka, för att jag är bluesmusiker? Alla musiker
måste få växa och utvecklas, och jag vill ta vara på de nya möjligheter som den
tekniska utvecklingen har gett. Vad det handlar om är, att man ska kunna
använda allt det där, om man gillar det. De musiker som inte
tycker om det ska naturligtvis låta bli, och fortsätta producera sin musik på
det traditionella sättet.
På
den nya plattan finns det fyra olika producenter producerat, och i en del fall
även skrivit, några låtar var. En av dem är Al Kooper. En annan heter Jerry
Williams, men det är inte samma kille som spelar under artistnamnet Swamp Dog.
– Nej, detta är en ung kille som jag tycker är
fantastisk. Han är en fin låtskrivare, och han hade många bra idéer.
På
frågan om hur mycket på plattan som är B B King och hur mycket som är
producenterna svarar han:
– En hel del är producenten – men han spelar
inte. Det gör jag. Du hör inte producenten spela sologitarr – du hör B B King.
Och
du valde låtarna?
–
Alltid!
Alltid! Jag gjorde bara en låt i hela mitt liv, som jag inte gillade och inte
ville göra. Jag gjorde den bara på grund av min chef och en vän. Jag bad honom
att aldrig göra om det, och det gjorde han inte heller. Nu ska jag avslöja
namnet på låten. Den heter ”Bim Bam Boom”. Jag tyckte inte om den då. och jag
tycker fortfarande inte om den. (Han skrattar.)
– Det var en av Biharis vänner som skrev
låten (utgiven på RPM 479) och jag gjorde den för hans skull.
– Jag ska vara ärlig: vi har diskussioner om vissa låtar. Men om det är en låt jag inte vill göra, så gör vi den inte. Jag skulle vilja säga något om den här plattan, som jag vill att andra, yngre bluesmusiker ska komma ihåg: Man måste släppa loss, man måste vara sej själv. Man kan inte låta någon, varken kritiker, producenter, manager eller någon annan hindra en från att vara sej själv, men man kan få hjälp av alla. Om min producent eller manager föreslår något, märker jag att han förstår. De som arbetar med mej kan ibland se saker som inte jag ser. Så jag är alltid vidöppen för goda råd. När man slutar ta emot råd, är man slut.
– Så när jag spelar in en skiva, är jag
uppmärksam på vad alla har att säga, men om de säger: ”B B, spela inte sådär” –
då hindrar de mej från att vara mej själv, och där drar jag gränsen. Men när en
musiker säjer t ex: ”Det här ackordet låter bättre, pröva det”, då prövar jag.
För jag vet inte allt. Och jag försöker fortfarande lära mej. Så jag skulle
vilja säga till andra musiker: ”Lyssna! Var uppmärksam!”
–
Folk
säger ofta att man inte skulle ha gjort det eller det, eller samarbetat med den
eller den. Jag har inget emot att bli kritiserad när jag gör fel. Men jag vill
inte bara spela det jag spelade 1949. Jag försöker att förnya mej och hela
tiden spela bättre och bli en bättre showman. Somliga säger att jag är lite
jazzig. So what – jag var influerad av jazzen i början. Jag spelar lite gospel.
So what – jag sjöng det i kyrkokören. En del säger att jag spelar lite country.
So what – jag var påverkad av det i min ungdom. Så när jag går upp på scenen är
jag B B King, en blandning av allt det.
–
En
del av de mer konservativa bluesdiggarna har lite svårt för B B:s moderna sound
på 80-talet och föredrar de gamla inspelningarna, som nu återutges. Men B B är
inte orolig för hur den nya plattan ska gå hem.
–
Jag
tror personligen att vi fortfarande har bluesfans. Jag märkte att vi hade
fullsatt ikväll, så de måste väl gilla B B King. Vi har haft tur på den här
turnén. Jag påstår inte att alla gillar vad vi gör. Som jag sa: när jag får
kritik, tar jag den. Men ingen kan låta bli att utvecklas. Världen förändras.
Vi kör inte vagnar dragna av mulåsnor längre. Jag citerar en gammal vän som nu
är död, Moms Mabley. Hon sa: “Good old days –
what good old days? Now is the good old days for me.”
Diskussionen
kommer in på hur bluesen påverkade rocken förr, medan förhållandet idag snarast
är det omvända.
–
För
mej är det en enda familj. Bluesen och rocken har alltid hjälpt varandra. Ett
band som Count Basies kallades på sin tid för bluesband, fast det spelade jazz
och allt möjligt annat också. Med sångare som Joe Williams, Helen Humes och
Jimmy Rushing spelade bandet på alla de ställnen där de andra storbanden, som
inte kallades bluesband, spelade. Så fanns det Jay McShann Band med Walter
Brown på sång och Jimmy Witherspoon, och så sjöng naturligtvis Jay McShann
själv. Allt detta, liksom t ex Billie Holiday, stod för vad jag skulle vilja
kalla sofistikerade bluesstilar. Så i de fallen var det en förening av jazz och
blues.
Sedan fick jag och många andra hjälp av att rock’n’rollen kom. Idag är vi
påverkade av rocken, och det tycker jag är bra. Det är mycket sunt! Det finns
ackordsföljder som de unga musikerna använder idag, som jag aldrig hade kunnat
komma på. Jag använder inte alla, men jag är påverkad av dem. Det är mycket
nyttigt för musiken!
–
Jag
tittar på bilderna på väggen här i Konserthuset. Isaac Stern satt jag intill,
när vi var på Grammyutdelningen och fick varsin Lifetime Achievement Award. Jag
var mycket glad över att få representera bluesen och sitta bredvid honom. Jag
menar att alla musikformer som spelas i västvärlden har en del av sina rötter i
bluesen.
En
sak är säker – B B Kings 40-åriga produktion har lämnat tydliga avtryck i
musikhistorien. Han har influerat mängder av gitarrister och andra musiker,
band och hela musikgenrer. Han har fått en gata uppkallad efter sig, B B King
drive i Indianola. Och han har sitt eget radioprogram, The B B King Blues Hour,
som via syndikat går ut till nästan 100 radiostationer i hela USA.
–
Jag
har gjort det i nästan två år. Vi går till en studio och bandar flera program
åt gången, så att de har program att sända medan jag är ute på turné. Vi spelar
plattor med många yngre bluesmusiker. Det finns så många nya namn nu, många
fler än det någonsin har varit sedan jag började spela. Det är viktigt. Och vi
har många små skivbolag i USA som ger ut blues – det är bra. Så det kommer en
ny omgång bluesmusiker nu, som kommer att bli populär på 90-talet.
Så
är vi alltså tillbaka där samtalet startade: vid bluesens framtid. Det är lätt
att tro på B B när han förutspår en fortsatt ökning av bluesens popularitet och
en spridning till en allt bredare och yngre publik. Både för att man gärna vill
tro det, och för att tidens tecken ger belägg för det. Och inte minst på grund
av att förutsägelsen uttalas med hela den pondus och säkerhet som den snart
65-årige blueskungen besitter.
ANNIKA WESTMAN
Publicerad i bluestidningen Jefferson