Lira gillar!
RICHARD BONA
Tiki
Verve
afrolatin
Med sin fjärde soloplatta och den nyligen genomförda Europaturnén för utsålda hus (t o m på Olympia i Paris) visar Bona hur långt man faktiskt kan nå med sådant som musikalisk begåvning – allt handlar inte om att följa vissa recept för att få framgång i en stenhård musikbransch. Han gör helt enkelt skön musik i en genre som han själv har skapat. Hans nivå som basist är skyhög men han försöker inte bevisa att han är duktig (ett ord som borde vara bannlyst när det gäller musiker över tolv år) utan det är den mjuka och melodiska helheten som gäller, med Bonas mjuka och uttrycksfulla röst i förgrunden.
Första låten är helt enkelt otroligt bra, och skiljer sig något i stil från den Bonamusik vi är vana vid med, kanske på grund av de indiska tongångarna i kompet. Han sjunger duett med Susheela Rahman, och jag hoppas den kan få lov att bli spelad i andra kanaler än P2, så att den får en chans att faktiskt bli den hit den låter som!
Som helhet innehåller plattan nästan mer latin (inte minst brasilianskt) än afro, kanske inte så konstigt när man ser på bandets sammansättning: kubansk trummis, mexikansk gitarrist, colombiansk slagverkare, surinamsk pianist… plus att inspelningen är gjord just i Brasilien.
Gitarrsolot på andra låten sticker ut. Lite distat till skillnad från de rena, ofta akustiska gitarrljud man är van vid från Bona och annan afromusik. Ojdå, det var Mike Stern. Och det finns dubbla stråksektioner på många låtar, och lite andra överraskningar. Jag kan väl tycka att de tidigare plattorna, inte minst debuten Songs from my life, innehåller fler låtar som tilltalar mig rent stilmässigt – en mix av kamerunska rötter och jazz, lite luftigare och med en enklare instrumentering än på Tiki. Men här handlar det förstås inte om antingen – eller, utan både – och.
För att citera en norsk skivrecension jag läste nyligen: Løp og kjøp!
Annika Westman