BUDDY GUY

DAMN RIGHT, I’VE GOT THE BLUES

Silvertone Records

 

Bluesen som kom ut ur högtalarna på den holländska baren medan vi satte upp våra förstärkare i slutet av juli gick direkt in och kändes så märkvärdig välbekant och ändå fräsch. Det var första gången jag hörde Buddy Guys nya CD på Silvertone-etiketten – den hade visst släppts just den veckan. Och njutningen av musiken blandades med glädjen över att det blivit hans tur att få en plats där, tillsammans med The Hook (John Lee Hooker alltså), när (vita) musiker och producenter lyfter fram våra gamla hjältar, och deras plattor köps av folk som knappt ens har hört deras namn förr.

Buddy Guy är i högform från första låten, Damn Right, I’ve Got The Blues (underbar titel, eller hur – den har ett tonfall redan när man läser den tyst för sig själv medan man studerar CD-boxen). Sammanfattningsvis är detta 54 minuter mycket bra blues, klassisk i sin stil och ändå ”contemporary”, både musikaliskt och ljudmässigt.

Efter titelspårets följer John Hiatt-låten Where Is The Next One Coming From, en av mina personliga favoriter – en rockigare låt, där trummisen Richie Hayward, inlånad från Little Feat, passar som hand i handske. Han spelar på alla tio låtarna, liksom Buddys basist sedan fem år, Greg Rzab, och kompgitarristen Neil Hubbard.

Jeff Beck, som är inblandad i hela produktionen, och även är med på sommarens Europaturné, spelar på Mustang Sally och på Early In The Morning, där även Eric Clapton medverkar. Det är givetvis väldigt bra PR, men Buddys eget gitarrspel har fantastiskt mycket mer av... allt – klös, dynamik, you name it! Clapton och Beck låter närmast som ett par engelska skolpojkar jämfört med honom, och jag är faktiskt glad att de inte är med på fler låtar. Därmed inte sagt att de inte spelar bra, men i mina öron tjänar kontrasten mellan deras spel och Buddys främst till att framhäva vilken underbar artist Buddy är. Tänk att han har gått omkring i flera år och inte ens kunnat få ett skivkontrakt!

I övrigt kan nämnas att The Memphis Horns medverkar på tre låtar och Mark Knopfler på en, samt att Buddy skrivit tre låtar: titelspåret, Too Broke To Spend The Night och Rememberin’ Stevie. När jag har lyssnat igenom alltsammans ett antal gånger känns kanske inte There Is Something On My Mind så spännande, men med tanke på den nya publike som säkert kommer att ta till sig skivan, och som hör dessa låtar för första gången, är det ju OK.

Och även om jag har hört Five Long Years några gånger förr (understatement) är det första gången jag hör den sjungas med det uttrycket, den fraseringen: ”She had the NERVE”... lång paus och sen snabbt (han snarast muttrar fram orden) ”to kick me out”. Han aktualiserar dessa klassiker, och just däri ligger ju en av bluesens underbara egenskaper: tidlös och ändå föränderlig lever den med oss, decennium efter decennium.

Ja, Buddy Guy är ju inne på sitt femte dito som artist, och jag hoppas jag har rätt när jag tar för givet att hans nya CD kommer att spelas minst en gång per kväll på massor av klubbar och barer runtom i världen, liksom The Healer, Yellow Moon och Still Got The Blues (slipper vi höra Gary Moore på ett tag nu?)

I så fall vet jag att jag delar lyckan över Buddys framgång med massor av andra bluesälskare

 

Annika Clemons Westman 1991