BUDDY GUY
Bluesen som kom ut ur högtalarna på den holländska
baren medan vi satte upp våra förstärkare i slutet av juli gick direkt in och
kändes så märkvärdig välbekant och ändå fräsch. Det var första gången jag hörde
Buddy Guys nya CD på Silvertone-etiketten – den hade visst släppts just den
veckan. Och njutningen av musiken blandades med glädjen över att det blivit
hans tur att få en plats där, tillsammans med The Hook (John Lee Hooker
alltså), när (vita) musiker och producenter lyfter fram våra gamla hjältar, och
deras plattor köps av folk som knappt ens har hört deras namn förr.
Buddy Guy är i högform från första låten, Damn
Right, I’ve Got The Blues (underbar titel, eller hur – den har ett tonfall
redan när man läser den tyst för sig själv medan man studerar CD-boxen).
Sammanfattningsvis är detta 54 minuter mycket bra blues, klassisk i sin stil
och ändå ”contemporary”, både musikaliskt och ljudmässigt.
Efter titelspårets följer John Hiatt-låten Where
Is The Next One Coming From, en av mina personliga favoriter – en rockigare
låt, där trummisen Richie Hayward, inlånad från Little Feat, passar som hand i
handske. Han spelar på alla tio låtarna, liksom Buddys basist sedan fem år,
Greg Rzab, och kompgitarristen Neil Hubbard.
Jeff Beck, som är inblandad i hela produktionen, och
även är med på sommarens Europaturné, spelar på Mustang Sally och på Early
In The Morning, där även Eric Clapton medverkar. Det är givetvis väldigt
bra PR, men Buddys eget gitarrspel har fantastiskt mycket mer av... allt
– klös, dynamik, you name it! Clapton och Beck låter närmast som ett par
engelska skolpojkar jämfört med honom, och jag är faktiskt glad att de inte är
med på fler låtar. Därmed inte sagt att de inte spelar bra, men i mina öron
tjänar kontrasten mellan deras spel och Buddys främst till att framhäva vilken
underbar artist Buddy är. Tänk att han har gått omkring i flera år och inte ens
kunnat få ett skivkontrakt!
I övrigt kan nämnas att The Memphis Horns medverkar
på tre låtar och Mark Knopfler på en, samt att Buddy skrivit tre låtar:
titelspåret, Too Broke To Spend The Night och Rememberin’ Stevie.
När jag har lyssnat igenom alltsammans ett antal gånger känns kanske inte There
Is Something On My Mind så spännande, men med tanke på den nya publike som
säkert kommer att ta till sig skivan, och som hör dessa låtar för första
gången, är det ju OK.
Och även om jag har hört Five Long Years
några gånger förr (understatement) är det första gången jag hör den sjungas med
det uttrycket, den fraseringen: ”She had the NERVE”... lång paus
och sen snabbt (han snarast muttrar fram orden) ”to kick me out”. Han
aktualiserar dessa klassiker, och just däri ligger ju en av bluesens underbara
egenskaper: tidlös och ändå föränderlig lever den med oss, decennium efter
decennium.
Ja, Buddy Guy är ju inne på sitt femte dito som
artist, och jag hoppas jag har rätt när jag tar för givet att hans nya CD
kommer att spelas minst en gång per kväll på massor av klubbar och barer runtom
i världen, liksom The Healer, Yellow Moon och Still Got The Blues (slipper vi
höra Gary Moore på ett tag nu?)
I så fall vet jag att jag delar lyckan över Buddys
framgång med massor av andra bluesälskare
Annika
Clemons Westman 1991