BACK

EGBA

The Phoenix

Sara Records

Klassisk fusion

Precis som bebop och andra stilar inom jazzen har blivit tidlösa, rentav klassiska, kan man idag tala om klassisk fusion. Det är Egbas nya platta, utgiven 30 år efter debutplattan, som får mej att inse detta. Under de första genomlyssningarna jämför jag med hur jag minns dem live från 70-talet, visst var de väl mer funky och afrolatinfärgade då, eller lurar minnet mej?

Men efter att ha nollställt öronen med lite annan musik återvänder jag och slås av att denna musik varken låter svensk eller utländsk, varken 70-tal eller 00-tal utan den är universell. Fusion är en av jazzens dialekter som har mognat och som både när det gäller kompositioner och arr ofta, inte minst när det gäller Egba, ligger på nivå med den s k konstmusiken.

Svängigt, intressant och med kvalitet ut i fingerspetsarna hos dessa musiker som spelade flitigt tillsammans i över 15 år, tog paus (åtminstone från denna konstellation) nästan lika länge, och nu återvänder med fyra av originalmedlemmarna (Ulf Adåker, Ulf Andersson, Jan Tolf och Claes Wang) plus Stefan Blomquist och Göran Lagerberg.

Från latininfluerade låtar som SMHI där Ulf Anderssons solo börjar med en varm och fet tenor som i några sekunder påminner om Gato Barbieri, till plattans funkigaste låt, Miss Dirty av Janne Tolf. Däremellan denna rena fusion, vacker utan att vara insmickrande, proffsig utan att vara tråkig.

Annika Westman