ERNEST
RANGLIN
Surfin’
Tropic/Telarc
Jamaicansk
gitarrjazz med reggaekrydda
Denne veteran inom Jamaicas musikliv föddes redan 1932. Han började som jazzgitarrist, men började snart blanda in andra influenser, bl a från R&B och kubansk musik. Han var en av de första som spelade ska, som sedan utvecklades till rock steady och så småningom reggae. När Chris Blackwell startade Island Records 1958 var Ranglins debutplatta den allra första utgåvan. 1964 när Blackwell hade skrivit My boy Lollipop kallade han in den här mannen för att spela in den (1964).
På denna nyinspelade 16 låtar och 68 minuter långa platta spelar han sin egen blandning av jazziga licks, reggaerytmer och Jamaicapop. Det är inte helt självklart vilken publik han når just i Sverige, där vännerna av sådan här musik oftast uppskattar ett råare eller mer ”etniskt” sound. Samma situation hamnar ofta afrikanska plattor i – det som tilltalar hemmapubliken är för poppigt för oss europeiska världsmusikdiggare.
Soundet är alltså ganska polerat på denna nästan helt instrumentala platta, ingenting sticker ut i mixen. Musiken är rätt tillbakalutad, lite George Benson-stuk kan man väl säja, fast med västindiska förtecken. Gitarren berättar sin historia till ett ofta rätt neutralt komp, och här och där kommer en blåssektion och kör ett tema. Men tack vare mängden låtar som spänner över flera olika musikstilar finns det ändå en del att hämta här. Inte minst det fina gitarrspelet, mannen har verkligen finess!
Annika Westman