ETTA JAMES PÅ GOTHENBURG ALL STAR FESTIVAL
Efter förra årets jätteförlust (Little Richard t ex
drog bara något tusental personer) blev andra årgången av All Star Festival
publikmässigt helt acceptabel.
B B King, som var första festivaldagens huvudnamn, var
även med förra året, liksom Van Morrison. Man undrar lite lätt om arrangörerna
fick nån sorts mängdrabatt om man tog artisten två år i följd – annars hade det
väl varit roligt att få höra Albert King eller Albert Collins som omväxling. B
B var ju här –89 också, och även om ”B B always delivers” bjuder han ju inte
direkt på några överraskningar. Ja det skulle i så fall vara att tempona är
snabbare än nånsin, med en långsam låt. En spegling av tidens anda?
Torsdagen var helt vikt åt bluesen. Chicago Express
startade – tyvärr var man tvungen att börja redan kl 16.30, på grund av att det
måste vara tyst redan 22.00. Sedan kom John Mayall’s Bluesbreakers och Blues
Brothers Band, och alla vet väl vad de sysslar med. Båda gjorde bra gig,
fyllda av den spelglädje som krävs för att man som publik ska få ut något nytt
varje gång man hör låtarna.
Efter Blues Brothers Band var publiken förstås väl
uppvärmd inför kvällens höjdpunkt: ETTA JAMES för första gången i sin
nästan 40-åroga karriär i Sverige! I USA vet ju folk vem hon är, eftersom hon
har haft stora och små hits med jämna och ojämna mellanrum sedan genombrottet
1954. Här i Sverige är hon däremot nästan okänd utanför en liten krets av
beundrare. Men vi förutsätter att Jeffersonläsarna känner till en del om hennes
bakgrund (Johnny Otis, Modern Records, Chess, droger etc) och hoppar över den
berättelsen.
Av hälsoskäl ger hon inga intervjuer (ett undantag
görs dock för Mats Nileskär och hans Soul corner). Men hon är i högform från
första tonten, närhon gör sin entré på scenen, efter det att bandet i ett par
nummer har visat att det är ytterst kompetent och svängigt.
Feel Like Breaking Up Somebody’s Home är första numret, följt av I’d
Rather Go Blind. En underbar hammondorgel följer hennes minsta vink. Mannen
heter Dave Matthews, och han uppfattar varje höjning av Ettas ögonbryn, eller
vickning på hennes väl tilltagna höfter, och vidarebefordrar till bandet som är
mycket samspelt. Det består av nio musiker som har både skicklighet och
personlighet: tre blåsare, sonen Donto på percussion, två unga gitarrister, en
vit och en asiatisk (den sistnämnde verkar något osäker och ojämn i sitt spel);
ovannämnde keyboardspelare och två både musikaliskt och fysiskt ytterst stadiga
svarta killar på bas och trummor – de bildar ett band som Etta har all
anledning att vara nöjde med och säkert bidrar tillfredsställelsen över att ha
ett så bra och följsamt band till det goda humör som hon utstrålar.
Hennes utspel på scenen rent visuellt är ett kapitel
för sig. Det är nästan omöjligt att i text åskådliggöra detta för någon som
aldrig sett henne live, men om ni tänker er Millie Jacksons fräcka svada
överförd till kroppsspråk, exekverat av en erfaren kvinna i 150-kilosklassen
(om det räcker...) med massor av humor, så ger det en antydan om vad som pågick
på scenen på Heden. Etta gör diverse rörelser med tungan och ser då och då ut
som om hon börjar ta av sig byxorna (eller i alla fall som om hon skulle tycka
det vore väldigt skönt att göra det), och kommer med småfräcka anspelningar
stup i ett. Att hon hela tiden är självironisk och lite ”full i sjutton” gör
henne till en charmerande kvinna i sina bästa år, och hon vänder sig ofta
direkt till någon i publiken: ”I can see that you know what I’m talking
about”. I ord är hon mer subtil än i sina gester – hon säger ”Your sweet kiss
and your...” men även om detta inte hade följts av en menande blick råder det
inga större tvivel om vad det utelämnade ordet kan tänkas stå för...
Men nu får vi inte glömma hennes otroliga röst. En
stor del av publiken har kanske aldrig hört den förut, och jag tror att hon
vinner dem med sina väldiga röstresurser och sitt nyanserade och känslofyllda
sätt att använda dem redan från första låten, redan innan hennes lätt obscena
utspel har blivit så märkbart.
Hon har publiken helt i sitt grepp och när den
sjunger med i flera minuter i Your Real Good Thing i slutet av showen
märks det att hon blir väldigt glad, som om hon inte hade väntat sig att folk
häruppe i Nordeuropa skulle reagera så starkt. Mot slutet av konserten spelar
Etta också ett solo – först trumpet och sedan trombon – med munnen. Ja, det
finns många sångare som gör sånt, men Etta är en verkligt hip horn
player.
Förutom gamla godingar som de ovan nämnda låtarna och Something’s Got A Hold
On Me (inspelad första gången på Chess 1961) gör hon även några låtar från
sina båda senaste album, The Seven Year Itch och Sticking To My Guns.
En av mina favoriter heter Damn Your Eyes – den för mina tankar till den
första låt jag minns mig ha hört med Etta: Feel Like Sugar On The Floor.
Ja, det finns en uppsjö med inspelningar för den som vill fördjupa sig i Etta. Men ännu tror jag inte just detta band finns fångat på platta och jag tycker synd om dem som inte hade vett att ta sig till Göteborg för att ta vara på detta unika tillfälle. Alla ingredienser fanns: underbar röst, bra låtar, bra show och ett band som spelade precis det man ville höra, utan att för den skull vara förutsägbart. Man kanske inte visste att det var just det man ville höra, förrän tonerna nådde ens öron och gjorde en lycklig!
Annika Westman