Polyvocal/Rootsy-Playground
vokalmagi
Här har vi en röst som inte vet av några begränsningar när det gäller bas, diskant, genrer eller uttryck. Hans röstomfång sträcker sig över fyra oktaver, och det är nästan svårt att fatta att alla rösterna som vi hör är hans. Visst kan man jämföra honom med Bobby McFerrin, de tillhör i viss mån samma genre. Men världen är ju faktiskt stor nog för två varianter på detta, och det finns faktiskt ingenting här som jag har hört tidigare.
Sitson håller till i sitt eget landskap, och som afrikan, inflyttad till New York via Paris, har han ju gjort en resa i motsatt riktning mot McFerrin. Hans ursprungsland Kamerun är fyllt av vokaltraditioner, som är mycket påtagligt närvarande i den egenkomponerade musiken. Detta är tillräckligt starkt och intressant även om hela plattan hade varit a capella, som inledningsspåret – men ett jazzkomp i absolut världsklass är ju ingen nackdel. Eller vad sägs om Ron Carter, Jeff "Tain" Watts och pianisten Helio Alves, något mindre känd men med en imponerande meritlista.(På en del av låtarna ersätts Carter av Essiet Essiet)
Virtuositeten är inget självändamål, men man blir ofta förbluffad över mångsidigheten hos denna utrycksfulla röst, oavsett om det handlar om falsettsången, den mörka basrösten eller hans vokala percussion. Han sjunger även polyvokalt – fråga mig bara inte hur! Och plattan som helhet är ett mycket tydligt bevis på hur besläktade bebop och afrikansk musik faktiskt är.
Annika Westman