- Lyssna här, detta lärde jag mej av Muddy Waters 1949! Och här har vi T-Bones grej!
Att intervjua Louisiana Red är definitivt mera lämpat för radio än för press! Hans entusiastiska sätt att berätta är svårt att återge och när han tar fram gitarren och illustrerar sina uttalanden med dessa skira, svirrande, snudd på överjordiska slidetoner är det naturligtvis helt omöjligt att förmedla det i skrift. Han har just varit och köpt en ny slide för att errsätta en av glas so han blivit av med. Han testar den nya och t vå han har sedan tidigare, för att jämföra dem.
- Vilken tycker du är bäst, frågar han, den här, eller denna?
Vi enas om den av glas och han försöker fundera ut hur han ska få en flaskhals avkapad till lördagens konsert. Han växlar mellan samtalsämnena och skjuter in diverse anknytningar till händelser, personer och musiker som han har träffat under alla dessa år.
- När jag kom ut ur ”reform school” (ungdomsvårdsskola) 1949, träffade jag Muddy Waters och fick spela med honom. Det betydde jättemycket för mig och han var en så fantastisk människa.
Jeffersons läsare känner nog redan till en hel del om Red, om hur hans mor dog när han var en vecka gammal och fadern blev skjuten av Ku Klux Klan när han var fem år. Av den svåra uppväxten märks inte mycket på denne positive man – han upptäckte tidigt att han kunde ge utlopp för sina känslor genom musiken. Han spelar som sagt mer eller mindre under hela intervjun, är på scen nästan två timmar i sträck, och i soloavdelningen har han hela rummet med sig med sitt mycket inspirerade spel och känslofyllda röst (när det medhavda tyska 7-mannabandet kompar honom kör de över honom – tänk er en ensam liftare på Autobahn, och så en lastbil vars chaufför inte ens ser mannen vid vägkanten... men det är en annan historia, som vi ska försöka glömma) och på natten efter konserten spelar han i flera timmar till. När vi träffas på Nefertiti nästa kväll, berättar han att han har suttit och spelat hela dagen på hotellet.
Han bjuder in lokala gästmusiker i glädjen över att ha träffat folk som han kommunicera med och få respekt av. Vid ett samtal med ledaren för bandet, som han har arbetat med till och från sedan 1985 (även om det mesta han gör är solo eller med Carey Bell) visar det sig att de tycker att han ”spelar fel” för mycket, till exempel genom att spela blues med 13 takter!
Nåväl, jag ger upp mina försök att prata med bandet och samtalet med Red fortsätter:
- De accepterade mig inte i USA, så Champion Jack Dupree och jag åkte över hit till Europa och stannade här. Han bodde i kvarteret intill mig i Hannover tills han dog. Jag saknar honom verkligen!
- Tre av mina fastrar i USA har dött de senaste tre åren. Nu har jag bara en kvar och jag skulle gärna vilja åka över och hälsa på henne, men min tyske agent ser till att hålla mig fullbokad här – han kanske är rädd att jag inte ska komma tillbaka, om jag åker till USA!
Men det är nog ingen risk – som så många andra bluesmusiker uppskattar han klimatet för blues i Europa. I USA är det inte lika många som bryr sig om bluesen. Däremot funderar han på att flytta till Afrika!
- Jag var där i december förra året, och jag vill åka dit efter sommaren. Skulle vilja slå mig ner i Ghana eller Kenya. Göra lite turnéer i Europa, några jobb i Japan – och i Australien, där har jag en verkligt bra agent och ett bra kompband, Mighty Reepers, med en afrikansk congaspelare. Och så är jag kär i en aboriginalkvinnna!
Livet i Hannover, i en hyreslägenhet mitt i stan, är ju inte så inspirerande, och han kommer in på gamla tider:
- I Mississippi, där brukade vi spela hela natten. It was just a party! Så illustrerar han på gitarren vad de brukade spela och minns längtansfullt när han var med på Mississippi Blues Festival tillsammans med Sunnyland Slim.
- Vi bluesfolk får alltid kontakt med varandra, säger han. Han turnerar ju mycket solo och genom sin öppna personlighet får han kontakt med mycket folk. Han är mycket uppskattad i Japan till exempel. I sommar spelar han bland annat på en välgörenhetskonsert för blinda barn i Kamerun (fast konserten äger rum i Basel) tillsammans med Carey Bell.
Han klagar dock över, både i intervjun och i konsertens improviserade sångtexter, att han inte riktigt har fått chansen till ett genombrott. Han har visserligen nyligen gjort en CD på tyska bolaget ENJA (Stormy Monday Band with Louisiana Red meet Carey Bell) men som så många andra amerikanska bluesmän i exil blir han lite bitter över att skivbolagen i hans hemland inte kommer loss och ger ut honom. I stället ser han nyutgåvor av sina gamla plattor, t ex Low Down Back Porch Blues, som har kommit på franska Vogue, utan att han får ut något av det.
- King Snake i Florida är ett bolag som jag tror skulle passa mig. Jag var i Dublin och spelade och en kille spelade deras utgåvor för mig. Jag tände på det! Jaså, har du recenserat deras skivor! Har du adressen dit? Kan du inte skriva till dem och säga att de ska göra en platta med Louisiana Red?
Det lovar jag att göra, även om jag tror att det har en ganska marginell effekt. Jag föreslår istället att han själv ringer upp Bob Greenlee och säger:
-
This
is Louisiana Red and I want you to make a record with me!
Annika
Westman