Studentkåren,
Göteborg, 7 april 1989
Bandet börjar konserten punktligt kl 19.30, medan
publiken ännu strömmar in. (Har dom kontakt med Sixten Ehrling, tro? ¹) När B.
B. King själv skrider in på scenen, har dock de flesta hunnit in, och lokalen
är fullsatt. Han serverar tre gamla favoriter på raken: Let The Good Times
Roll, Sweet Little Angel och Why I Sing The Blues.
Den somtycker att det är för lite gitarr på den senaste plattan, får nu sitt lystmäte. Som vanligt – B. B. delivers!
Hans gitarrspel är i ständig utveckling. Nu rör han
sej i sina solon ofta utanför de gängse bluesskalorna, lägger till diverse
halvtoner som låter lätt avantgardistiska men naturligtvis passar perfekt in –
B. B. håller sej alltid inom det välavvägda och smakfulla.
Som den gamle räv han är, har han den perfekta
metoden att bryta publikens distraherande, om än aldrig så välmenande,
handklappningar i otakt. Under ett av de längre solona, då rytmen i applåderna
börjar släpa efter mer än vanligt, saktar han gradvis ner tempot, tills han så
småningom landar i en riktigt långsam blues.
Bandet är i stort sett detsamma som han har turnerat
med i åratal: blåssektionen med brorsonen Walter King som också leder bandet,
Edgar Synigal Jr, som har spelat tenorsax med B. B. i 14 år, och den
oförglömlige, huvudskakande trumpetaren James ”Boogaloo” Bolden (ja, han skakar
inte bara på huvudet utan hela kroppen svänger i ordets allra mest bokstavliga
mening – tala om ”stealing the show”!) Vidare basisten Michael Dolster, bandets
enda vita medlem och James Toney på keyboards, i första hand Hammondorgel,
andregitarristen Leon Warren och trummisen Calep Emphrey Jr, avslappnat leende
genom hela konserten, som måste ha varat närmare två timmar utan paus.
Bandet är totalt samspelt och följsamt, professionellt utan att verka uttråkat.
Några större överraskningar bjöds vi väl inte på, men man går väl inte på en B.
B. King-konsert för att möta det oväntade, utan snarare tvärtom: för att känna
igen sig, lyssna till klassikerna och njuta av en bluesman ut i
fingerspetsarna.
Spelet är fullt av nyanser och skiftningar. Som
vanligt uttrycker han sej med hela kroppen – alla har vi sett t ex B.B:s nöjda
eller lite illmariga leende, och den där glimten i ögat som kan uppfattas ända
borta i andra ändan av lokalen.
Vi serveras finesser som en lång, dynamisk duell
mellan B.B. och trummisen och ett minst sju verser långt bassolo, och musiken
denna kväll har inte särskilt mycket gemensamt med den som finns utgiven på
senaste LP:n. Även om en låt från skivan spelades på konserten, vilket var
B.B:s första, något defensiva kommentar till frågan i den efterföljande
intervjun, om just denna skillnad mellan live och platta.
Ja, ingen B. B. King-fan kunde väl bli besviken
(utom de som trodde att konserten i vanlig ordning skulle börja en eller två
timmar efter utsatt tid, och dök upp under extranumren – jag träffade flera
sådana!)
Konserten avslutades med ytterligare fyra favoriter,
gamla och nya: Caledonia, som väcker jubel från första refrängen. Into
The Night (från filmen med samma namn) som jag tycker är ett bra exempel på
”contemporary blues” – både musiken med sin för bluesen ovanliga ackordsföljd
och texten som fångar samtidskänslan med ett stänk av desperation: ”I’ll go out
of my mind, or into the night”. Och när det samspelta livebandet framför den
låter den tyngre och mer övertygande än på skiva.
Sedan följer ”The Thrill Is Gone” – but of
course! Slutligen “When Love Came To Town”, hans senaste hit med U2. Efter fyra extranummer
förstår vi, att nu vankas det inte mer här.
När B. B., innan han lämnar scenen, delar ut små
märken med sitt namn och en gitarr i svart plast med guldkanter, påminner han
om en snäll äldre farbror, som delar ut godis åt barnen, som ivrigt sträcker
sina händer upp mot scenen i hopp om att få mera.
Men respekten är viktig. B. B. vill bli respekterad,
så som han respekterar sej själv. Vartenda ord i låten ”Respect Yourself”
märkar man att han står för, men så säger han ju också i en annan av sina
klassiker: ”I like to live the life that I sing about, in my songs”.
Av
Annika Clemons Westman