Recension av B. B. Kings konsert

Studentkåren, Göteborg, 7 april 1989

 

Bandet börjar konserten punktligt kl 19.30, medan publiken ännu strömmar in. (Har dom kontakt med Sixten Ehrling, tro? ¹) När B. B. King själv skrider in på scenen, har dock de flesta hunnit in, och lokalen är fullsatt. Han serverar tre gamla favoriter på raken: Let The Good Times Roll, Sweet Little Angel och Why I Sing The Blues.

Den somtycker att det är för lite gitarr på den senaste plattan, får nu sitt lystmäte. Som vanligt – B. B. delivers!

Hans gitarrspel är i ständig utveckling. Nu rör han sej i sina solon ofta utanför de gängse bluesskalorna, lägger till diverse halvtoner som låter lätt avantgardistiska men naturligtvis passar perfekt in – B. B. håller sej alltid inom det välavvägda och smakfulla.

Som den gamle räv han är, har han den perfekta metoden att bryta publikens distraherande, om än aldrig så välmenande, handklappningar i otakt. Under ett av de längre solona, då rytmen i applåderna börjar släpa efter mer än vanligt, saktar han gradvis ner tempot, tills han så småningom landar i en riktigt långsam blues.

Bandet är i stort sett detsamma som han har turnerat med i åratal: blåssektionen med brorsonen Walter King som också leder bandet, Edgar Synigal Jr, som har spelat tenorsax med B. B. i 14 år, och den oförglömlige, huvudskakande trumpetaren James ”Boogaloo” Bolden (ja, han skakar inte bara på huvudet utan hela kroppen svänger i ordets allra mest bokstavliga mening – tala om ”stealing the show”!) Vidare basisten Michael Dolster, bandets enda vita medlem och James Toney på keyboards, i första hand Hammondorgel, andregitarristen Leon Warren och trummisen Calep Emphrey Jr, avslappnat leende genom hela konserten, som måste ha varat närmare två timmar utan paus.
Bandet är totalt samspelt och följsamt, professionellt utan att verka uttråkat. Några större överraskningar bjöds vi väl inte på, men man går väl inte på en B. B. King-konsert för att möta det oväntade, utan snarare tvärtom: för att känna igen sig, lyssna till klassikerna och njuta av en bluesman ut i fingerspetsarna.

Spelet är fullt av nyanser och skiftningar. Som vanligt uttrycker han sej med hela kroppen – alla har vi sett t ex B.B:s nöjda eller lite illmariga leende, och den där glimten i ögat som kan uppfattas ända borta i andra ändan av lokalen.

Vi serveras finesser som en lång, dynamisk duell mellan B.B. och trummisen och ett minst sju verser långt bassolo, och musiken denna kväll har inte särskilt mycket gemensamt med den som finns utgiven på senaste LP:n. Även om en låt från skivan spelades på konserten, vilket var B.B:s första, något defensiva kommentar till frågan i den efterföljande intervjun, om just denna skillnad mellan live och platta.

Ja, ingen B. B. King-fan kunde väl bli besviken (utom de som trodde att konserten i vanlig ordning skulle börja en eller två timmar efter utsatt tid, och dök upp under extranumren – jag träffade flera sådana!)

Konserten avslutades med ytterligare fyra favoriter, gamla och nya: Caledonia, som väcker jubel från första refrängen. Into The Night (från filmen med samma namn) som jag tycker är ett bra exempel på ”contemporary blues” – både musiken med sin för bluesen ovanliga ackordsföljd och texten som fångar samtidskänslan med ett stänk av desperation: ”I’ll go out of my mind, or into the night”. Och när det samspelta livebandet framför den låter den tyngre och mer övertygande än på skiva.
Sedan följer ”The Thrill Is Gone” – but of course! Slutligen “When Love Came To Town”, hans senaste hit med U2. Efter fyra extranummer förstår vi, att nu vankas det inte mer här.

När B. B., innan han lämnar scenen, delar ut små märken med sitt namn och en gitarr i svart plast med guldkanter, påminner han om en snäll äldre farbror, som delar ut godis åt barnen, som ivrigt sträcker sina händer upp mot scenen i hopp om att få mera.

Men respekten är viktig. B. B. vill bli respekterad, så som han respekterar sej själv. Vartenda ord i låten ”Respect Yourself” märkar man att han står för, men så säger han ju också i en annan av sina klassiker: ”I like to live the life that I sing about, in my songs”.

 

Av Annika Clemons Westman